Earthquake.
I will write this in swedish. Jordbävningen kom igår innan klockan tre. Jag hade lektion och vi skulle ha free talk efter klockan tre (japaner kommer till skolan och vi får träna oss i att prata) men det blev inte riktigt så.
I vårt klassrum sitter vi ett i u, jag sitter mot bokhylleväggen. När jordbävningen kom kände vi vid bokhyllan den först. Jishin Jishin! Började vi säga. Alla andra kände inget, men efter ett tag ökade den i styrka. Vår sensei (lärare) sade först att det var okej. Sedan bad han en tjej gå bort från fönstren, sedan sade han åt oss att lämna bokhyllan, sedan sade han åt oss alla att resa på oss. Då gungade och skakade rejält i klassrummet och sensei sade åt alla att ställa sig upp. Jag försökte gömma mig under mitt skrivbord. Problemet är bara att våra skrivbord är så pyttesmå att jag lyckades dölja huvudet medans min kropp och rumpa stack ut som en jättesvamp vilket fick min kanadensiske klasskamrat att skratta högt. Sedan ställde jag mig upp igen och utan att tänka på det sträckte jag upp händerna mot taket. Min instikt var att hålla det uppe ifall det skulle rasa (tänkte inte på att vi var på våning tre och det finns sju våningar i huset). Efter ett tag försvann det och våra lärare och övrig personal beslöt sig för att vi skulle evakuera.
Ute på gatan stod folk överallt och ringde i telefoner och såg in i affärer där mycket hade rasat omkull.
Min skola har en evakueringsplan ifall det börjar brinna eller det blir jordbävning. Vi går till en liten skola i närheten där vi samlas. Problemet var bara att det var gasläcka där. Så efter ett kort rådslag begav vi oss till en park när Waseda universitet. Under färden dit släppte min rädsla. Den som jag försökt hålla i ett hårt grepp under skalvet. På vägen till parken kom det ett stort efterskalv. Gatlampor vajade och det var som att gå på ett hav av cement. Det var dock snabbt över. I parken beslöts det att vi skulle evakuera till Waseda universitetet. Jag var långt ifrån nöjd. I parken sken solen och skalvet var så långt borta. Jag kände mig inte trygg över att behöva gå in i en lokal i en betongbyggnad. Väl inne kunde vi se på alla tv-apparater som stod där hur allvarligt det faktiskt var. Vi såg bränder, hur tsunamivågen svepte in mot land och vräkte med sig bilar och ibland hus.
Här fick vi sätta oss att vänta på besked. Skulle det komma ett nytt skalv? Större än det förra? Jag hade alla mina kläder på mig men ändå frös jag och skakade. De som bodde nära kunde gå hem men jag som behövde åka både tåg och tunnelbana fick vänta. Jag har nog aldrig varit så rädd som då. Dock avtog rädslan och jag blev lugn ju längre tiden gick. Tillslut fick vi veta att tågen var avstängda och att vi skulle spendera natten. Jag och min kompis beslöt oss för att det fanns inget annat att göra än att gå till närmsta Family Mart och köpa öl! Spenderade kvällen och början av natten med att dricka med mina lärare och de som inte kunde åka hem. På natten delade de ut filtar och vår rektor somnade med huvudet mot bordet, utmattad. Jag somnade vid tre, också utmattad.
Idag har jag lyckats ta mig hem genom sardintåg och skräphögar. Just nu sitter jag i mitt hus jag delar med sju andra. Vi inväntar om faran är över, vilket den antagligen är, men min kropp gungar fortfarande och varje knak får mig att rycka till.
I vårt klassrum sitter vi ett i u, jag sitter mot bokhylleväggen. När jordbävningen kom kände vi vid bokhyllan den först. Jishin Jishin! Började vi säga. Alla andra kände inget, men efter ett tag ökade den i styrka. Vår sensei (lärare) sade först att det var okej. Sedan bad han en tjej gå bort från fönstren, sedan sade han åt oss att lämna bokhyllan, sedan sade han åt oss alla att resa på oss. Då gungade och skakade rejält i klassrummet och sensei sade åt alla att ställa sig upp. Jag försökte gömma mig under mitt skrivbord. Problemet är bara att våra skrivbord är så pyttesmå att jag lyckades dölja huvudet medans min kropp och rumpa stack ut som en jättesvamp vilket fick min kanadensiske klasskamrat att skratta högt. Sedan ställde jag mig upp igen och utan att tänka på det sträckte jag upp händerna mot taket. Min instikt var att hålla det uppe ifall det skulle rasa (tänkte inte på att vi var på våning tre och det finns sju våningar i huset). Efter ett tag försvann det och våra lärare och övrig personal beslöt sig för att vi skulle evakuera.
Ute på gatan stod folk överallt och ringde i telefoner och såg in i affärer där mycket hade rasat omkull.
Min skola har en evakueringsplan ifall det börjar brinna eller det blir jordbävning. Vi går till en liten skola i närheten där vi samlas. Problemet var bara att det var gasläcka där. Så efter ett kort rådslag begav vi oss till en park när Waseda universitet. Under färden dit släppte min rädsla. Den som jag försökt hålla i ett hårt grepp under skalvet. På vägen till parken kom det ett stort efterskalv. Gatlampor vajade och det var som att gå på ett hav av cement. Det var dock snabbt över. I parken beslöts det att vi skulle evakuera till Waseda universitetet. Jag var långt ifrån nöjd. I parken sken solen och skalvet var så långt borta. Jag kände mig inte trygg över att behöva gå in i en lokal i en betongbyggnad. Väl inne kunde vi se på alla tv-apparater som stod där hur allvarligt det faktiskt var. Vi såg bränder, hur tsunamivågen svepte in mot land och vräkte med sig bilar och ibland hus.
Här fick vi sätta oss att vänta på besked. Skulle det komma ett nytt skalv? Större än det förra? Jag hade alla mina kläder på mig men ändå frös jag och skakade. De som bodde nära kunde gå hem men jag som behövde åka både tåg och tunnelbana fick vänta. Jag har nog aldrig varit så rädd som då. Dock avtog rädslan och jag blev lugn ju längre tiden gick. Tillslut fick vi veta att tågen var avstängda och att vi skulle spendera natten. Jag och min kompis beslöt oss för att det fanns inget annat att göra än att gå till närmsta Family Mart och köpa öl! Spenderade kvällen och början av natten med att dricka med mina lärare och de som inte kunde åka hem. På natten delade de ut filtar och vår rektor somnade med huvudet mot bordet, utmattad. Jag somnade vid tre, också utmattad.
Idag har jag lyckats ta mig hem genom sardintåg och skräphögar. Just nu sitter jag i mitt hus jag delar med sju andra. Vi inväntar om faran är över, vilket den antagligen är, men min kropp gungar fortfarande och varje knak får mig att rycka till.
Kommentarer
Postat av: Lena
Finaste älskade sebbe. Jag är så sjukt glad att du mår bra. Jag vill bara få träffa dig och krama dig massa massa. Har du skype? Jag har det nu ju! Lenaklingvall heter jag! Älskar dig! Pusspuss
Postat av: Emma
Skönt att höra att allt är okej, kan inte föreställa mig hur det var.. :S Intressant blogg förövrigt, måste vara väldigt roligt och lärorigt att bo och studera i Japan!
Postat av: Sofia Vienna
så skönt att höra att du är okej!!
Trackback
