Japan är inte så roligt just nu. Solen skiner och umeblommarna blommar och sakura med våren står runt hörnet. Men jag, vi, kan inte njuta av det. Hela dagen fylls av en enda lång väntan. I början på dagen hade vi städdag och jag förlorade mig i uppgifterna och i tankarna. Jag vaknade med en sådan positiv stark känsla om att det här kommer gå bra. Den känslan blir allt svagare och ersätts av rädsla igen. Rädsla jag inte kan skaka av mig. För bortom horisonten ligger hot om nya skalv, speciellt ett som ska ligga på en 7 på skalan, kommer eller kan komma. På reaktorerna kämpar de mot härdsmälta och mot en fullständig total katastrof. Jag kan inte gå runt och verka som att allt är naturligt. Jag kan inte plugga inför mina final exams som ligger runt hörnet. Vårt skriftliga är inställt men det ger ingen direkt glädje. Ska till skolan imorgon men är nyfiken över hur det kommer gå då risken för blackout finns. En del av mig vill ge fingret åt japan och studierna jag gjort här och dra med nästa flyg härifrån. En annan del vill avvakta, den delen som hoppas och tror att allting kommer ordna sig, och åka på lördag eller fredag. Men jag vet inte om jag kommer orka flera dagar med väntan. Måndagkväll kommer vindarna vända och föra eventuella radioaktiva vågor mot Tokyos håll. Jag kollar flygbiljetter hem, jag tar kort på umeblommorna och väntar. Jag är ingen troende människa och jag ber inte. Men jag hoppas, oj vad jag hoppas. Att jag kommer få landa tryggt i Sverige och krama min familj. Att Tokyo och resten av Japan slipper fler katastrofer. Att allting kommer ordna sig...