Chatted with my sensei yesterday and I'm up for level 3. I was a bit surprised but very happy. So now should I go back? Yes I will. A very easy question. But I really have thought a lot about it. And here's the thing. If it is safe for me to go back then I will (also my mother has said that so far she won't let me) but then again I wouldn't listen to that anyway. I want to go back because I don't want the fear of another earthquake stopping me from completing the dream I started. To live in Tokyo. Being in Sweden now really gives me a perspective on everything and I can say that I am not done with tokyo. There are things I haven't done yet, places I want to see before the year is over. People I want to hang more with. Also I said that I wanted to live there for a hole year so that is exactly what I'm gonna do. As long as the nuclear thing is gone of course, I won't go back knowing that I will get radiation.

I really miss Tokyo. Friends and school. Getting lost in all the places and faces. The language. The nature and the days filled with joy and adventure. But having said that, coming here to sweden made me miss my old life in gothenburg a little. Just living and finding your place. But after everything that happend who wouldn't want to find som calm.

Har nog inte skrivit på en vecka. Har inte haft orken riktigt. Men har haft många bra dagar. Var i Källby först några dagar där jag bara tog det lungt. Spelade tvspel och umgicks med min familj. Var ute i naturen och promenerade. Var även uppe på kinnekulle en sväng. De har byggt om mycket i Källby vilket gjorde att Källby inte kändes likadant längre, det kändes större av någon anledning. Dagarna där var fyllda av tystnad och eftertanke. Handskades med alla tankar efter japan.

Fick se snöfall vilket gjorde mig glad men alla andra gillade det inte lika mycket. I måndags åkte jag till gbg för min väska kom äntligen till rätta men jag var tvungen att hämta den själv. Bodde hos mina kusiner (tack) två nätter. Inväntade att frugan skulle bli klar med en skoluppgift och här sitter jag nu. Vi har varit kompisar ett tag nu och många tycker att vi är som ett gift par, aka hon är min fru. Ska bo här tills på lördag och sedan blir det hem till gbg för att träffa släkten för första gången sen jag kom hem. Eller, ja har träffat farmor två gånger och min fasters familj, men nu blir det oss allihop på en gång.

Sitter i Malaysia på en flygplats och hänger nästan inte riktigt med vad som hände. Igår klockan tolv ungefär fick jag reda på att min skola ställer in resten av termin. Efter det blev det att ringa mamma och pappa så snabbt jag kunde och vi började frenetiskt leta en flygbiljett hem. Alla biljetter direkt till sverige var antingen uppbokade eller snordyra. Men så fick vi en bra idée. Vi bokade en biljett till Rom istället, först var planen att jag skulle ta mig dit mest för att komma till europa. Men så hade vi sådan tur att vi fann en biljett till Göteborg med en gång. Så som sagt är i Kuala Lumpur (osäker angående stavningen) och ska ta nattflyget till Rom. Sedan från Rom till Budapest och sedan därifrån till Göteborg. Herregud kommer vara proffs på att byta flyg efter det här.

Efter att flyget var bokat var det bara att börja packa. Klockan två var jag klar med min packning. Tog med mig mina viktigaste ägodelar men lämnade samtidigt kvar lite kläder och lite böcker och kort. Sov sedan tre timmar innan jag fick gå upp och duscha. Planen var att åka så fort som möjligt till Narita flygplatsen och vara där tidigt. Jag lämnade Itabashi vid sex och kom med ett tåg till Narita. Det var smockat med människor och vi åkte mycket sakta. Ungefär här började det slå mig att jag faktiskt var på väg att lämna mitt älskade Tokyo, mina älskade vänner som stannar kvar. Medan jag satt på tåget sken solen starkt mellan skyskraporna och jag hade Adele i hörlurarna. Det är något av det sorgligaste och vackraste jag någonsin upplevt.

När jag väl stod i kö för att checka in på Narita var klockan strax efter 10.00. Jag tänkte stilla "Fan tänk om ett skalv skulle komma nu. Det vore typiskt nu när jag är så nära. Och då kom det. Taket gungade och alla tog skydd på marken. Jag var såklart rädd med den rädslan var hårt tyglad. Mest tänkte jag "Helvete! Tänk om något händer planet!!!" Men efter skalvet kunde vi borda och lämna Japan. Jag trodde att jag skulle känna mig trygg så fort jag var i luften. Men icke, så fort planet gungade till eller blev lite turbelent fick jag jordbävningskänningar. Till och med nu på marken i Malaysia så tycker jag att marken skälver. Skriver snart igen. Jag är på väg hem!

Efter en lång, lång dag drog jag med mina vänner för att äta sushi. Det var skönt att lämna huset och bara vandra omkring ett tag. Känner mig alltid tryggare utomhus av någon anledning. Dock gick jag och åt jag med en ständig klump i bröstet. Ångest och det var inte det roligaste att känna såklart. Min blogg har fått mycket fler besökare än vanligt vilket är jättekul. Blev alldeles nyss intervjuad av radio skaraborg. Mina japanska vänner tror jag kommer bli kändis nu i sverige haha. Försöker förklara att man inte kan bli känd av en sådan sak.

Jag avvaktar förövrigt med att åka hem. Har gått fram och tillbaka med mitt beslut och nu har jag bestämt mig. Jag avvaktar reaktorernas händelseförlopp. Om en jordbävning kommer så kommer den. Risken är inte stor att den kommer drabba just tokyo. Och gör den det så gör den det. Skola imorgon för övrigt vilket ska bli intressant. Samt blackout. Någon gång under dagen i tre timmar. Önskar att de kunda säga exakt när. Har förberett med lampa.

Är lugn igen. Hjälper att prata med mamma och pappa. Kommer nog bli rädd igen innan natten. Det där går i vågor.

På vägen hem från sushistället gick vi in i en mataffär. Nästan allting är borta. Kött, fisk, nudlar och annat. Folk som bunkrar upp med käk. Jag har av någon anledning en väldigt avslappnad tanke om det där. Har lite mat hemma samt nedpackat i min emergencyväska ifall att. Vatten och nudlar verkar vara mest uppköpt.

Sushin var förövrigt så goood. Om nu något händer har jag iaf haft en superbra sista måltid. Som ni märker skiftar mina inlägg. Det förra var väldigt mörkt och bedrövande. Det här är också iof mörkt men med lite mer humor. Det beror såklart på att mitt eget humör skiftar. Jag har haft rejäla känslosvängningar idag. Det kommer bli skönt att komma hem till Sverige. Känner redan nu att jag kommer gråta på flygplatsen. Ser inte framemot veckan som kommer. Prov! Prov man ska skriva samtidigt som man har det har hängande över sig. Usch! Nu ska jag köpa choklad och popcorn. Bra med akutlägen, man skitar i vad man stoppar i sig. Ska jag dö kan jag dö tjock och glad. Galghumor är för övrigt mycket underskattat.

Jag och en kompis undrar vart all maten tog vägen.

Japan är inte så roligt just nu. Solen skiner och umeblommarna blommar och sakura med våren står runt hörnet. Men jag, vi, kan inte njuta av det. Hela dagen fylls av en enda lång väntan. I början på dagen hade vi städdag och jag förlorade mig i uppgifterna och i tankarna. Jag vaknade med en sådan positiv stark känsla om att det här kommer gå bra. Den känslan blir allt svagare och ersätts av rädsla igen. Rädsla jag inte kan skaka av mig. För bortom horisonten ligger hot om nya skalv, speciellt ett som ska ligga på en 7 på skalan, kommer eller kan komma. På reaktorerna kämpar de mot härdsmälta och mot en fullständig total katastrof. Jag kan inte gå runt och verka som att allt är naturligt. Jag kan inte plugga inför mina final exams som ligger runt hörnet. Vårt skriftliga är inställt men det ger ingen direkt glädje. Ska till skolan imorgon men är nyfiken över hur det kommer gå då risken för blackout finns. En del av mig vill ge fingret åt japan och studierna jag gjort här och dra med nästa flyg härifrån. En annan del vill avvakta, den delen som hoppas och tror att allting kommer ordna sig, och åka på lördag eller fredag. Men jag vet inte om jag kommer orka flera dagar med väntan. Måndagkväll kommer vindarna vända och föra eventuella radioaktiva vågor mot Tokyos håll. Jag kollar flygbiljetter hem, jag tar kort på umeblommorna och väntar. Jag är ingen troende människa och jag ber inte. Men jag hoppas, oj vad jag hoppas. Att jag kommer få landa tryggt i Sverige och krama min familj. Att Tokyo och resten av Japan slipper fler katastrofer. Att allting kommer ordna sig...

車いす！！！！

Efter att ha sovit i några timmar samt efter ett lungnande samtal med min far och mor är jag okej igen. Idag har vi städdag medans efterskalven dansar ibland. Är sjukt hur van man är nu. Stannar upp lite vid varje skalv men eftersom ingen av dem varit stark här hos oss så fortsätter man. Vi har städdag. Jag städar toaletter. Det är skönt att ha något att göra så tiden går och man istället bara får sitta och vänta. Har packat en ryggsäck med lite mat (ris) och vatten och kläder ifall något skulle hända. Just nu ser det ut som om gasen kommer läcka ut mot havet och än så länge har vi inte blivit varnade i Tokyo om att hålla oss inne. Nu vill jag mest bara ha måndag så jag kan prata med skolan och se vad de säger om en tidigare hemresa. Och vill främst att det ska vara imorgon så jag kan få veta snabbare vad som kommer ske. Det är väntan som är det jobbiga. Bilden är förövrigt från parken innan vi fick vänta inne i Universitetet. Solen sken och jag tänkte att skalvet bara var just ett skalv. Sedan fick vi veta att båtar hade sjunkit. Och sedan när vi fick se bilderna på tv förstod vi hur mycket som faktiskt hade hänt. Ringde även till svenska ambassaden igår och berättade att jag var ok. Mycket snäll och lungnande tant som svarade.

Känns förövrigt helt konstigt att jag eventuellt kommer ha skriftligt prov imorgon! (Jag ser förövrigt helt sjukt galen ut på bilden.

Mina rumskamrater i vårt kök.

Again in Swedish, sorry. Tänkte uppdatera lite. Just nu är jag hemma mitt hus och ska laga nabe med mina roomates. Vi har tv:n på och avlyssnar nyheterna hela tiden. Just nu är det skönt att ha tre japaner hemma som kan förklara allt för en. Just nu är det två reaktorer norrut där det finns risk för härdsmälta. De släpper radioaktiva gaser för att lätta på trycket allt eftersom. Jag är mindre oroad över det än jag varit för jordbävningarna. Kan ha att göra med att nu är det människor som (någorlunda) kan kontrollera det. Jordbävningar går inte att förhindra eller säga när det kommer ske. Men det här går iaf att förhindra och det tror jag att de kommer göra.

Dock så kollar jag upp biljettpriser. Jag ska prata med min skola på måndag och jag planerar att (om det är okej) ändra flyg och åka hem redan veckan som kommer. Känner att jag behöver två veckor hemma i Sverige efter den här pärsen. Efter det kommer jag återvända till Tokyo, beroende på situationen givetvis, och fortsätta mina studier. Jag tänker inte ge upp den här chansen utan en fight. Krävs mer än gaser och jordbävningar för att skrämma mig. Jag har växt upp med en far och två bröder som gasar dagarna i ända. Är nog imun vid det här laget haha.

We will bring the fight to you!

After the contest I was gonna go home and clean and rest..but thanks to chrispy who nagged me to hang out instead. So that's what I did! And thank god! We bought some candy and some juice and went to Yoyogi park. There I saw my first Ume flowers. So pretty and I can't wait for Sakura to come. I pray that they will last long enough for me to see them as much as I can.

Haven't written for a really long time now but haven't really had the energy. So much to tell about...I think haha. The speechcontest was last week in our school. 16 people, 1 from each class. The speeches were good. Of course I didn't understand half of them since I'm in level 2 and even the speeches in level 3 (for me) is hard to understand. But it was a nice day away from classes. After the speeches we danced and listened to turkish music. Nice day.